hannas

Är så fruktansvärt förbannad på allting. Ju mer jag vet desto säkrare och desto mer förvirrad blir jag. Jag vet exakt och jag har ingen aning. Jag vet inte vad jag känner och jag vet inte hur jag borde känna. Eller så vet jag hur jag borde känna. Det är bara det att det inte är så lätt alla gånger. Jag inbillar mig och dagdrömmer, skapar egna scener som enbart och endast utspelar sig i min fantasi. Jag mår bra och jag mår sämre. Letar ständig bekräftelse och slickar gruset du gått på för att möjligen, möjligen få tag på en droppe uppmärksamhet och uppskattande. "Oh my god jag är Katherine" var en väckarklocka, men jag är expert på att snooza. Är övertygad om vad som är bäst och ångrar mig minuten senare. Stora tvivel kring vem jag egentligen vill vara, och om det verkligen skulle vara en vinst eller bara ett bevis på att jag är patetisk. Förmodligen det sistnämnda. Men så hoppas jag, för ett ögonblick, att jag hittat mitt recept på frihet och lycka. Och så kan jag inte låta bli att fantisera lite till. Varpå jag faller platt på marken tillbaka i verklighetens magplask. Pang bom krasch. Är glimtvis medveten om hur jag ljuger och romantiserar för mig själv, men det är ju så mycket finare att se vackra saker än att titta på smuts och utnyttjande. Och jag vet ju att det var fint. Bara det att det kanske var mer som var fult. Att bli full är skönt, men bakfyllans ångest är mer än jag klarar av. Bildligt och bokstavligt. Jag skräms av tanken att jag kommer i mina gamla jeans, men känner mig fetare än någonsin, Samtidigt som jag älskar det. Får visioner av att det inte finns några gränser för hur långt jag kan nå på egen hand, ignorerar ensamhetens illaluktande baksida. Koncentrerar mig på den polerade gräsmattan och de formklippta enarna på framsidan. Innan jag snubblar och blir äcklig igen.